Vantstickning

Jag stickar på och vanten växer. Zigzagmönstret blev bra. Vantarna kommer att matcha halsduken perfekt! Har nu stickat klart den nedre delen av vanten. Det är dags att öka för tummen.

En vante är nu klar! Det var otroligt pilligt att sticka fingrarna - bara 4-5 maskor på tre stickor. Men det gick ganska fort. Och så här blev resultatet. Kul att fingrarna blev så olika.

Nu är det bara att lägga upp maskor för vante nr 2. Hoppas att jag inte drabbas av seckod-glove-syndrom (om det nu finns något sånt).

Rapport från syfestivalen

Jag har helt underlåtit att rapportera från syfestivalen. Jag och min kollega L var på festivalen i söndags. Vi kom en halvtimme efter att de öppnat och det var inte mycket folk där. Så vi kunde spatsera i lugn och ro och känna på alla mjuka garner. Fast jag egentligen inte var ute efter att köpa några garner, så kom jag hem med följande hög:

Det blev några sockgarner, det går ju alltid åt. En härva av himmelsblå merinosilke (hoppas inte att ullen kommer från australiensiska får...). Jag undrar just vad det ska bli av detta himmelska garn. Något lyxigt, tror jag. Det riktiga fyndet var några nystan ecobomull från Ljungqvist garn. Jag hade någon vecka innan varit och nypt i detta garn, men inte riktigt bestämt mig. Jag har funderat över vad jag ska göra till min nya lilla systerson. Just detta garn hade jag planer på skulle kunna bli en fin babyfilt. Vilken tur att jag inte hade köpt det, för mässpriset var ca 10 kronor billigare än i butik!

Så efter att ha funderat några dagar och surfat runt på Ravelry, har jag bestämt mig för att virka en filt till lille A. Jag blev inspirerad av det här mönstret från Lion Brand Yarn. Så igår började jag virka rundlar i kvadrater. Och idag har jag följt både Charlotte Kalla och Anders Södergren i skidspåret. Perfekt för en pyssloman! Jag är riktigt nöjd med resultatet så här långt.

Ett sådant här projekt är inget för den som avskyr att fästa trådar... Det gäller att ha lite disciplin och fästa med jämna mellanrum så att inte allt måste ske på slutet.

Äntligen något färdigt!

Igår kväll, under Grey's Anatomy, hände det! Jag blev äntligen klar med februarisockorna. Det var underbart att få något färdigt. Det har känts lite segt här ett tag. En mängd småinfektioner i familjen som gör att man känner sig trött hela tiden. Då orkar man ju bara sticka några varv per dag. Inte mycket, inte. Jag är supernöjd med mina sockor. Jag gillar både färgen och mönstret.

Garn: Opal

Mönster: Sockor med falska flätor av Helene Wallin (Sockklubbens februarimönster).

Påbörjad: Feb 2008

Avslutad: Mars 2008

När man har åstadkommit något man är stolt över eller mycket nöjd med bör man ju fira, eller hur? Jag firade genom att börja på fingervantarna i Fabel! Så här långt hann jag:

Det ska bli roligt att sticka fingervantar. Jag har aldrig provat det förut.

Sockar

Jag stretar på med mina blå februarisockar. Efter kvällens pass har jag nästan nått fram till tårna. Jag tror inte att jag ger mig på marssockorna, utan tar istället tag i mitt restgarnsprojekt i form av raggsockor till far. Då blir det ju i alla fall ett par sockar denna månad, även om jag avviker lite från planen. Men eftersom jag missade att anmäla mig till sockklubben, så är jag ju inte med på riktigt...

När raggsockarna är klara är jag nog beredd att ta mig an ännu ett par finsockor. De här verkar vara roliga att sticka. Undrar just om det mönstret dyker upp i sockklubben.

Varför man gör det man gör...

Det finns olika skäl till varför man stickar eller virkar det man gör. Det kan vara att man förälskar sig i ett speciellt garn och när denna förälskelse har legat gömd i någon påse ett tag (för att man inte vet vad man ska göra med det), kan man få en ljus idé och garnet blir till något fint. Så var det t.ex. med silkegarnet från Handmaiden som nu håller på att förvandlas till Clapotis.

Ett annat skäl kan vara att man tappar bort sina skinnhandskar och är för snål för att köpa nya. Då uppstår plötsligt ett starkt behov av att sticka ett par vantar. Och, som av en händelse finns två nystan Fabel i samma färg som halsduken från Drops i garnförrådet. Man måste ju då naturligtvis sticka dessa fingervantar, eller hur?! Det är som att det var meningen att jag skulle tappa.... Nej, det var det nog inte. För man kan ju sticka fingervantar ändå, utan att behöva tappa sina skinnhandskar.

Så nu kliar det i fingrarna efter att få börja med vantarna. Men lite självdisciplin är på sin plats. Jag ligger efter med sockstickningen och har inte avslutat februarisockan ännu. Har precis stickat klart hälen på socka nr 2. Så snart, snart, får jag börja med vantarna...