Varför man gör det man gör...

Det finns olika skäl till varför man stickar eller virkar det man gör. Det kan vara att man förälskar sig i ett speciellt garn och när denna förälskelse har legat gömd i någon påse ett tag (för att man inte vet vad man ska göra med det), kan man få en ljus idé och garnet blir till något fint. Så var det t.ex. med silkegarnet från Handmaiden som nu håller på att förvandlas till Clapotis.

Ett annat skäl kan vara att man tappar bort sina skinnhandskar och är för snål för att köpa nya. Då uppstår plötsligt ett starkt behov av att sticka ett par vantar. Och, som av en händelse finns två nystan Fabel i samma färg som halsduken från Drops i garnförrådet. Man måste ju då naturligtvis sticka dessa fingervantar, eller hur?! Det är som att det var meningen att jag skulle tappa.... Nej, det var det nog inte. För man kan ju sticka fingervantar ändå, utan att behöva tappa sina skinnhandskar.

Så nu kliar det i fingrarna efter att få börja med vantarna. Men lite självdisciplin är på sin plats. Jag ligger efter med sockstickningen och har inte avslutat februarisockan ännu. Har precis stickat klart hälen på socka nr 2. Så snart, snart, får jag börja med vantarna...