Historien om sjalen Lace ribbon...

Jag har ju föresatt mig att sticka en mors-dags-present till min mamma. Jag valde Lace ribbon eftersom den var enkel men ändå med mönster och borde passa. Efter inköp av härligt mjukt garn i Alpacka och silke satte jag igång med projektet. Det blev så där.

Jag insåg efter att ha stickat ca 20 cm att garnet inte skulle räcka särskilt långt. Dessutom var garnet tjockare än jag tänkt och sjalen blev ganska tjock - mer som en halsduk än en sjal. Och nog var den lite, lite stickig? Det går ju bara inte.

Ut och jaga nytt garn. En snabbvisit till en garnaffär resulterade i två nystan bambu/bomullsgarn i samma härliga hallonröda färg. Hem och börja sticka.

Neeej, det blev inte bra nu heller. Garnet, som verkade så tunnt i affären, var ju lika tjockt som alpackagarnet och det hela blev en halsduk igen. Suck! Att det ska vara så svårt att hitta rätt garn.

Vad göra? Naturligtvis ta en tur till Marias garn. Och där hittade jag Garnet! Ett nystan lysande rött garn i mullbärssilke (och ett nystan olivgrönt lingarn till en sjal till ...mig!).

Och nu var det bara att börja sticka som en galning. Man har ju en deadline att hålla denna gång. Garnet är perfekt och sjalen kommer att bli ljuvlig. Har nu hunnit halvvägs.

Vad kommer att hända med det ljuvliga alpacka-silkegarnet, undrar kanske vän av ordning? Jo, detta garn kan ju inte ligga oanvänt. Jag fick tips av jobbarkompisen L om denna härliga sjal. Så nu virkas det i soffan och på pendeltåget. Så här fint blir det:

Och bambu/bomullsgarnet då? Ja, det blir nog ett par härliga sockor så småningom. Se, allt löser sig till det bästa till slut. Och vad kan man lära sig av denna historia? Jo, att det inte alltid blir som man tänkt sig och att det ofta blir fler stick/virkprojekt än planerat! Och det är ju inte så tokigt!